Biografi Glenn Miller
"Ett band bör ha sitt alldeles eget sound. Det bör ha en personlighet." - Glenn Miller.
Ännu efter snart 80 år sedan Glenn Millers försvinnande spelas hans musik världen över!
Glenn Miller Orchestra är världens populäraste och mest eftertraktade storband för både konserter och swingdansengagemang. Med sitt unika sound anses Glenn Miller Orchestra vara ett av de mest framgångsrika banden genom tiderna.
Alton Glenn Miller föddes den 1 mars 1904 i Clarinda. Han blev det andra barnet av fyra till Lewis Elmer and Mattie Lou Miller. Det var emellertid i North Platte, Nebraska, många år senare som Glenn fick sin egentliga musikaliska start, när hans pappa en dag kom hem med en mandolin. Vid 13 års ålder hade Glenn sparat ihop tillräckligt med pengar genom att mjölka kor och bestämde sig för att byta ut mandolinen mot en gammal sliten trombon, som han köpte. Han övade vid varje tillfälle som gavs - så mycket att hans mor blev bekymrad; "Min man och jag började undra om det över huvud taget skulle bli någonting av honom".
1923 började Glenn på universitetet i Colorado, men han spenderade mer tid med att resa till olika auditions och han spelade i så många olika sammanhang han bara kunde. Efter att ha blivit underkänd i tre av fem kurser bestämde sig Glenn under ett lov för att hoppa av och istället koncentrera sig på en karriär som professionell musiker.
Han turnerade med flertalet orkestrar och hamnade så småningom i Los Angeles där han fick plats i Ben Pollacks grupp, ett band som inkluderade en kille vid namn Benny Goodman. Miller fick också möjlighet att arrangera för den orkestern. Tillbaka i New York City 1928 bad han sin ungdomskärlek Helen Burger att resa till honom så att de skulle kunna gifta sig och under de kommande tre åren förtjänade han sitt uppehälle som freelance-trombonist och arrangör.
Miller spelade tillsammans med, och medverkade på inspelningar tillsammans med Tommy och Jimmy Dorsey (vilka på flera skivor backade upp en nykomling vid namn Bing Crosby), Gene Krupa, Eddie Condon and Coleman Hawkins. Under samma period medverkade Glenn på 18 inspelningar med Goodman samt arbetade för radiodirigenter som Victor Young, Carl Fenton and Jacques Renard. 1934 blev Miller officiellt musikalisk ledare för Dorseybandet och fortsatte därefter som organisatör för Ray Nobles orkester, vilken inkluderade musiker som Charlie Spivak, Peewee Erwin, Bud Freeman, Johnny Mince, George Van Eps and Delmar Kaplan m.fl.
I april 1935 gjorde Glenn Miller sina första skivinspelningar under eget namn. Han använde sig av sex blåsinstrument, en kompsektion och en stråksektion och spelade för Columbia in "Moonlight on the Ganges" och "A Blues Serenade", men med en försäljning av endast några hundratal skivor skulle de knappast kunna beskrivas som storsäljare. Glenn fortsatte på sin plats i Ray Nobles orkester.
1937 bildade Glenn Miller sin egen orkester. Det gjordes ett fåtal inspelningar (en för Decca och en för Brunswick), ett par veckolånga sejourer i New Orleans och Dallas och många enstaka spelningar, men det tycktes inte fungera. Trots att gruppen skulle spela ytterligare en spelning flera dagar senare i Bridgeport, Connecticut, varslade Glenn sin besättning på nyårsafton under ett framträdande på Valencia Ballroom i York, Pennsylvania. Pank och deprimerad och utan att veta vad han skulle göra återvände han till New York City.
Det sägs att Glenn Miller inte mindes exakt när han bestämde sig för att använda sig av den nya träblåsklangen, men det var under denna bedrövade mellanperiod som han förstod att det var ett unikt sound (en gammal upptäckt han gjort redan under sin tid som arrangör för Ray Noble), bestående av en klarinett som spelar melodin medan en tenorsax dubblerar tonerna en oktav lägre och där de övriga saxofonstämmorna fyller ut harmonierna däremellan. Det specifika soundet kom att utgöra Miller-bandets varumärke; en lätt igenkännbar klang som skulle komma att särskilja hans band från alla andra.
I mars 1938 bildades den andra Glenn Miller Orchestra (vilken senare skulle komma att inkludera bl.a. Tex Beneke, Marion Hutton, Ray Eberle, Paul Tanner, Johnny Best, Bobby Hackett och Billy May) och snart sattes publikrekord längs hela ostkusten. På New York State Fair i Syracuse uppnåddes den största danspubliken i stadens historia. Natten därpå toppade de Guy Lombardos "all-time record" på Hershey Park Ballroom i Pennsylvania. Orkestern inbjöds av ASCAP att framträda i Carnegie Hall tillsammans med tre av de största banden någonsin; Paul Whiteman, Fred Warring och Benny Goodman, och gjorde större succé än något av dessa.
På bara fyra år lanserade Glenn Miller 23 stora hits - fler än både Elvis och Beatles!
Det slogs rekord i skivförsäljningar, som med t.ex. "Tuxedo Junction", som såldes i 115 000 exemplar redan första veckan, "In The Mood" och "Pennsylvania 6-5000", alla med etiketter från RCA Victor Bluebird. Tidigt 1940 meddelade Down Beat Magazine att Miller toppade alla band i deras Sweet Band Poll och kulmen på denna till synes plötsliga väg mot toppen blev Glenn Millers radioprogram "Moonlight Serenade" för cigarrettmärket Chesterfield, som sändes tre gånger i veckan av CBS.
1941 reste bandet till Hollywood för sin första filminspelning, "Sun Valley Serenade", vilken introducerade sången (och snart miljonsäljarrekordet) "Chattanooga Choo-Choo", och som presenterade gruppen Modernaires och Nicholas Brothers. 1 200 000 ex såldes av "Chattanooga" och för den inspelningen erhöll Glenn världens första guldskiva, av Victor Bluebird Records, och den gången var guldskivan tillverkad av äkta guld! Härnäst gjordes en film med namnet "Orchestra Wives" 1942.
Kriget fick allt större inverkan på storbanden i takt med att allt fler musiker, och övriga unga män i landet, fick sina inkallelseorder. Glenn bestämde sig efter Pearl Harbour-attacken, den 7 december 1941, för att ansöka om militärtjänst. Den 7 oktober 1942 inställde sig Alton Glenn Miller hos Armén och antogs omedelbart till Army Special Corps. Han utnämndes till kapten och blev senare befordrad till major. Det tog Glenn flera månader att övertyga militärledningen att han kunde modernisera arméns orkestrar och ultimat förstärka moralen hos de inkallade. Miller utsågs till ledare för Technical Training Command och var behjälplig med att organisera ett flertal band innan han slutligen fick tillstånd att bilda sitt eget. När han var färdigutbildad överflyttades han till Army Air Corps där han slutligen bildade the Army Air Force Orchestra.
Glenn ville addera stråkar till sitt band för att "överbrygga det traditionella dansbandssoundet". I november 1943 blev Miller frigjord från sina övriga förpliktelser, vilket gav honom möjlighet att fullt koncentrera sig på sitt eget band. Efter upprepade försök fick Miller tillstånd att förflytta bandet till Europa och i juni 1944 hördes Miller-soundet live i Storbritannien.
På mindre än ett år engagerades Glenn Miller och the American Band of the Allied Expeditionary Force med över 800 framträdanden. Av dessa sändes 500 i radio och hördes av miljontals människor. Fler än 300 framträdanden bestod av konserter och danstillställningar med en total publik på över 600 000. Glenn kom emellertid inte att medverka under de sista sex månaderna.
Hösten 1944 planerades en sex veckor lång turné i Europa, under vilken bandet skulle stationeras i Paris. Miller bestämde sig för att resa i förväg för vissa förberedelser innan gruppen anlände. Den 15 december klev Glenn Miller ombord på ett transportplan till Paris för att aldrig mera återses.
Glenn Miller förärades postumt Bronsstjärnan för sitt bidrag under kriget.
Glenn Millers favoritförfattare var Damon Runyon. Hans favoritbok var Bibeln. Spencer Tracy and Olivia de Havilland var hans favoritskådespelare respektive favoritskådespelerska. Hans passioner var att fiska forell, spela baseboll, lyssna på bra musik, att sova och tjäna pengar. Hans hatobjekt var dålig swing, tidiga telefonsamtal på morgonen (han sov helst mellan klockan fyra på morgonen till mitt på dagen) och uttrycket "hej då, ra". Hans favoritcitat, ett som han höll fast vid, var inte hämtat ur Bibeln eller från Runyon utan från Duke Ellington: "It Don´t Mean a Thing If it Ain´t Got that Swing!"